Förlovning?
En sån sak för mig, är alla dessa tonåringar som går och förlovar sig.. när de är 15, 16, 17, 18 år gamla...
Visst, det är jättegulligt att de tror att de har lyckats hitta den stora kärleken.. att de vill gifta sig och skaffa barn osv...men vafan.. vad har man egentligen för koll?
Visst, jag har trott mig hitta den stora kärleken ett par gånger i mitt liv... men med facit i hand, så står jag ju här som singel ändå... människor utvecklas, man hittar nya vägar i livet, man bygger upp nya intressen och man blir en man/kvinna istället för att vara en pojke/flicka på rosa moln...
Mina tankar, önskemål och syner på min drömkvinna har ju förändrats massor sen jag var i tonåren...
Förr i tiden, då kanske det var så att man var tillsammans hela livet från det att man fann varandra i sena tonåren.. men dagens samhälle ser hetl annorlunda ut idag.. det ska göras karriär hit och dit, och det är inte alltid familjen hamnar först...
Jag tror faktiskt inte att det är mer än kanske 1% av de förhållanden som startar i åldern 15-18..som håller livet ut.. om ens så mycket...
Vad tror ni?
Dessutom..om man nu verkligen tror att ens förhållande ska hålla livet ut... varför har man då så förbannat bråttom med att förlova sig.. är en ringmärkning ett tecken på ens kärlek eller? Då kan det inte finnas så mycket i det förhållandet ändå...om man måste bekräfta sin kärlek för varandra med ett par ringar...
tro det eller ej, men jag håller med dig. det är bara ringmärkning. ägodel. har en väldigt konservativ syn på det där. förlovar man sig ska man gifta sig inom en snar framtid. annars kan man lika gärna bara vara tillsammans.
jag gör verkligen tummen upp för detta inlägg salmin! de var väldigt bra saker du fick med där!
AA: Mmm.. det är bra att du håller med mig..=)
Maddi: men du vet ju att salmin alltid har haft bra saker att säga..;)
förlovning ska ske genom frieri.....
kan bara hålla med...
Mina förebilder är mina föräldrar.. de träffades när de va 14år..gifte sig när mamma va 18 och pappa 20.. å nu är dom 54 och 52år... de gick å höll varandra i handen när de gick på stan ända till den dag då mamma blev sjuk å va tvungen att gå men kryckor/rullator.. om de inte hade varit för hennes sjukdom så hade de garanterat fortfarande göra de!! Pappa å mammas förhållande har ju ändrats med åren.. visst de har haft sina dippar.. men man ser i deras ögon att de verkligen älskar och respekterar varandra..
Pierre: Ja, så är det ju... men det funkar nog inte så för alla..
Mia: Mmm.. det är sånt jag menar.. det finns ju inte längre... eller det är iaf väldigt ovanligt skulle jag säga.. men det låter härligt... riktig kärlek liksom..
Sanna ord! Själv har jag alltid velat gifta mig och när jag träffade min man så blev det så uppenbart att det var just han jag skulle dela resten av mitt liv med. han friade i januari i år och vi gifte oss i juni. När man vet så vet man!
Jazzhoppan: vad härligt att höra... man får ju gratulera till att du hittat rätt..=)
