- webkocken, en skånsk brandman i norrland -

Hej alla!

Jag har inte haft någon vidare lust att blogga här.. jag vet inte varför, har inte känt att jag haft så mycket att skriva.
Dessutom har Designa din blogg tagit en hel del tid med. Men, den sidan går riktigt bra med, så jag tycker det är en anledning nog att jobba med den.

Semestern är slut, och jag har hittat in i gängorna så smått igen på jobbet.

Dock så har det varit tyst och stilla.. inga larm att prata om direkt, utan mest övning och träning.

Har tagit ett beslut att inte åka ner till Yngsjö för att delta på Thomas begravning, utan jag kommer att åka ner till Strängnäs sedan, där han kommer att jordfästas och ta mina farväl där istället. Då får jag en chans att vara ensam och bara kunna prata med honom och säga vad jag tycker och tänker helt för mig själv.

Chocken har lagt sig för mig, och smärtan blir alltmer lindrig iaf, men ibland så hamnar man i läget att tårarna nästan rinner fram igen. Jag vet inte hur många ggr om dagen han dyker upp i mina tankar, men det är många.. saknar honom verkligen!

Men, nån gång i framtiden, så kommer jag göra honom sällskap där uppe, och då hoppas  jag att han har nåt riktigt gott lagrat vin som vi kan avnjuta tillsammans. Om en sisådär 60 år..=)

Har varit otroligt trött idag, så jag tänkte att jag skulle krypa till kojs så smått.. kanske läsa lite i min bok med.

Ja, nu så har väl livet återgått till det normala igen så smått..
Jag har börjat jobba igen, och chocken efter att man fick besked om Thomas har väl lagt sig lite smått iaf, nu är det bara en saknad som ligger kvar och ilar i ryggraden.

Har aktiverat mig en hel del senaste veckan, för att hålla igång och inte behöva tänka så himla mycket.
Har umgåtts med vänner, badat, solat och spelat beachvolley... har faktiskt varit riktigt härligt!

Jag har funderat lite på att flytta över hela den här bloggen till min andra blogg Designa din blogg, med tanke på att jag ändå skriver en hel del personliga saker på den bloggen, men jag vet inte... har börjat med en avdelning där iaf som heter Mina bilder, där jag lägger upp en del bilder som jag har fotat genom dagarna.

Förresten.. jag vet inte om jag har berättat senaste nytt på jobbet... jag och Mattias (han jag delar lägenhet med) har fått förlängt året ut, och dessutom så skrev chefen att det med största sannolikhet blir en fast tjänst nästa år... och det känns riktigt bra.

Nu kan man verkligen börja tänka på det att köpa en lägenhet och kanske byta upp sin bil till någit lite nyare och mer säkert. Dock så säger alla att det börjar bli dåliga tider att ta lån.. men vafan, hur ska man annars kunna köpa en lägenhet?

Dock så är jag precis likadan med lägenhet som när det gäller tjejer.. kräsen till tusen.. hm.. måste sluta upp med det!

En dag har gått sedan jag fick samtalet från mamma, att Thomas hade somnat in.

 

Just i det ögonblicket, så kände jag inget alls, jag bara sa ok och vi sa bara några få ord, sen la vi på.

 

Det tog nästan en timme innan det hela trillade igenom, och jag insåg vad mamma hade sagt, och då slog det ner som en blixt från klar himmel. Tårarna rann nerför kinderna i mängder och bröstet värkte.

 

Nej, det kan inte vara sant, Thomas kan inte vara borta, han som återhämtat sig så otroligt bra efter sin stora hjärtoperation, han som lät så pigg sist jag pratade med honom.

 

Jag kan fortfarande inte ta det till mig, jag har förstått att han är död, men jag kan inte ta det till mig, jag kan bara inte!

 

Ett tiotal gånger har jag tänkt att jag ska knappa in hans nummer och ringa, för att få höra honom svara på sitt speciella sätt: ”Wärdshuset Kastanjelund, Thomas Norrman.” och sen få höra glädjen i hans röst när han hör att det är jag som ringer.

 

Han blev alltid så glad när jag ringde och han nämnde alltid att jag måste komma och hälsa på honom snart igen, så att vi kunde äta lite gott och öppna nån god flaska vin ur hans vinsamling. Han drack ju så sällan vin själv.

 

Alla säger att man ska minnas alla bra minnen och de fina stunderna, men mina tankar handlar så otroligt mycket om det faktum att Thomas aldrig fick chansen att verkställa sina drömmar som han hade tänkt ta tag i den dagen han sålde Kastanjelund och gick i pension. Visst, en stor del av hans dröm har hela tiden varit att sköta om Kastanjelund, men på senare år har det vänt emot tankar på att sälja det hela och dra sig tillbaka.

 

Sist jag var nere, vilket var i december när han var nyopererad, så visade han mig ritningarna på hans sommarhus i Vansö, hur han skulle bygga ut så att han kunde bo där på sommaren och njuta av den härliga svenska sommaren, för att sen eventuellt kunna skaffa sig ett hus i Italien där han kunde bo bland vinrankor och njuta av lugnet där.

 

Det var ofta han och jag pratade om Italien och hans drömmar om att kunna sitta på trappen vid ett hus i någon dal med vinrankor, smutta på ett glas vin och röka en cigarr.

 

Trots att Kastanjelund var hans liv, så började han blicka framåt mot en härlig pension, då han för en gångs skull inte skulle behöva gå upp kl 6 för att ordna frukost till hotellgäster, utan kunde gå upp precis när han kände för det.

 

Jag önskar så otroligt mycket att han hade fått uppleva sin pension, att han hade fått leva det lugna livet i några år iaf, för nu känns det som att han inte fick tid att komma till ro.

 

Mamma som besökte Thomas på sjukhuset när han hade gått bort sa det till mig, att det inte såg ut som att Thomas var rofylld när han låg där, och jag kan tänka mig att han inte hade funnit sitt lugn än.

 

Dock så hoppas jag att han sitter på en altan någonstans nu, och blickar ut över ett stilla hav, eller ett stort fält med vinrankor och får njuta av den där cigarren och goda vinet, jag hoppas att han

 

En annan sak som smärtar inom mig, är det faktum att jag aldrig berättade för Thomas hur mycket han betydde för mig, men han var inte den typen av person som pratade om känslor, inte med mig iaf. Men någonstans inombords tror jag att han ändå vet att jag älskar honom.

 

Dock så är jag otroligt glad över att jag gav honom en stor varm kram sist vi sågs, innan jag åkte hem till Sundsvall igen.

 

Jag kan inte förstå att du är borta Thomas, jag vill inte att det ska vara sant.

 

Tårarna rinner och de kommer nog göra så ett bra tag, sorgen är stor och saknaden enorm. Vi är många som är chockade och oförstående.

Fick nyss beskedet att Thomas, min älskade styvfar har gått bort på morgonen.

Mamma ringde och berättade det, och hon satt då på tåget till Kristianstad, en timme för sent ute för att kunna säga farväl från henne och mig.

Just nu så känns allt bara helt tomt och orättvist.

Tänk att det alltid finns så mycket som man önskar att man hann säga till personen ifråga, som man aldrig kommer att få en chans att säga.

Vila i frid Thomas! Du är älskad och saknad!

Usch, ibland är det knepigt att förstå sig på det här med livets gång.

Kommer ni ihåg Thomas, min styvfar som jag åkte och hjälpte nere i skåne när han gått igenom en svår hjärtoperation?
Han har återhämtat sig så jäkla bra från operationen, och är i bättre form än nånsin nästan... men ibland så hjälper inte det.

Fick veta igår, att han har fått två hjärnblödningar, som inte går att göra något åt.
Pratade med min mamma nu på morgonen, som hade fått veta lite mer, och det är så illa att det inte finns något hopp, utan det är bara en tidsfråga nu.

Känns så förbannat tråkigt och orättvist, för han är ju inte så gammal heller. När han dessutom klarade av en så komplicerad hjärtoperation med för bara ett halvår sen.

Nä, livet är svårt att förstå sig på ibland...