- webkocken, en skånsk brandman i norrland -

En dag har gått sedan jag fick samtalet från mamma, att Thomas hade somnat in.

Just i det ögonblicket, så kände jag inget alls, jag bara sa ok och vi sa bara några få ord, sen la vi på.

Det tog nästan en timme innan det hela trillade igenom, och jag insåg vad mamma hade sagt, och då slog det ner som en blixt från klar himmel. Tårarna rann nerför kinderna i mängder och bröstet värkte.

Nej, det kan inte vara sant, Thomas kan inte vara borta, han som återhämtat sig så otroligt bra efter sin stora hjärtoperation, han som lät så pigg sist jag pratade med honom.

Jag kan fortfarande inte ta det till mig, jag har förstått att han är död, men jag kan inte ta det till mig, jag kan bara inte!

Ett tiotal gånger har jag tänkt att jag ska knappa in hans nummer och ringa, för att få höra honom svara på sitt speciella sätt: ”Wärdshuset Kastanjelund, Thomas Norrman.” och sen få höra glädjen i hans röst när han hör att det är jag som ringer.

Han blev alltid så glad när jag ringde och han nämnde alltid att jag måste komma och hälsa på honom snart igen, så att vi kunde äta lite gott och öppna nån god flaska vin ur hans vinsamling. Han drack ju så sällan vin själv.

Alla säger att man ska minnas alla bra minnen och de fina stunderna, men mina tankar handlar så otroligt mycket om det faktum att Thomas aldrig fick chansen att verkställa sina drömmar som han hade tänkt ta tag i den dagen han sålde Kastanjelund och gick i pension. Visst, en stor del av hans dröm har hela tiden varit att sköta om Kastanjelund, men på senare år har det vänt emot tankar på att sälja det hela och dra sig tillbaka.

Sist jag var nere, vilket var i december när han var nyopererad, så visade han mig ritningarna på hans sommarhus i Vansö, hur han skulle bygga ut så att han kunde bo där på sommaren och njuta av den härliga svenska sommaren, för att sen eventuellt kunna skaffa sig ett hus i Italien där han kunde bo bland vinrankor och njuta av lugnet där.

Det var ofta han och jag pratade om Italien och hans drömmar om att kunna sitta på trappen vid ett hus i någon dal med vinrankor, smutta på ett glas vin och röka en cigarr.

Trots att Kastanjelund var hans liv, så började han blicka framåt mot en härlig pension, då han för en gångs skull inte skulle behöva gå upp kl 6 för att ordna frukost till hotellgäster, utan kunde gå upp precis när han kände för det.

Jag önskar så otroligt mycket att han hade fått uppleva sin pension, att han hade fått leva det lugna livet i några år iaf, för nu känns det som att han inte fick tid att komma till ro.

Mamma som besökte Thomas på sjukhuset när han hade gått bort sa det till mig, att det inte såg ut som att Thomas var rofylld när han låg där, och jag kan tänka mig att han inte hade funnit sitt lugn än.

Dock så hoppas jag att han sitter på en altan någonstans nu, och blickar ut över ett stilla hav, eller ett stort fält med vinrankor och får njuta av den där cigarren och goda vinet, jag hoppas att han

En annan sak som smärtar inom mig, är det faktum att jag aldrig berättade för Thomas hur mycket han betydde för mig, men han var inte den typen av person som pratade om känslor, inte med mig iaf. Men någonstans inombords tror jag att han ändå vet att jag älskar honom.

Dock så är jag otroligt glad över att jag gav honom en stor varm kram sist vi sågs, innan jag åkte hem till Sundsvall igen.

Jag kan inte förstå att du är borta Thomas, jag vill inte att det ska vara sant.

Tårarna rinner och de kommer nog göra så ett bra tag, sorgen är stor och saknaden enorm. Vi är många som är chockade och oförstående.