Sjuksyrrorna ut i strejk!
Jag läste på Expressen om strejken som är på gång inom sjukvården, och jag kan inte mer än hålla med det som sägs.
Dock så är inte sjukvården den enda yrkeskategorin som ständigt kämpar för att få högre lön baserat på ansvaret man har i sitt jobb gentemot människor.
Brandmännen runt om i landet bedriver samma kamp ständigt och konstant.
Dock är det många som anser att det är som att stånga huvudet mot en vägg, det går inte att förhandla.
Nackdelen som vi brandmän har, är att vi inte får lov att gå ut i strejk, inte med Kommunals hjälp iaf.
De gånger som vi har "gått ut i strejk" så har det varit med hjälp av sjukvården eller andra kommunalt anställda som i sin tur har gått ut i strejk för att hjälpa brandmännen.
Som brandman i Sundsvall, har jag en ingångslön på 17 600:- plus ett fast OB på drygt 2000:- det ger mig en bruttolön på cirka 20 000:-.
För mig, som inte har familj eller lån utöver CSN, så klarar jag mig alldeles ypperligt på den lönen men jag förstår de kollegor som har familj som inte får lönen att räcka till.
Visst, att jobba skift innebär en massa tid över i veckorna, och många brandmän kombinerar sitt jobb med något slags extraknäck, för att öka på sin inkomst, men ska det verkligen behöva vara så?
Om man ser till vad vi utför och vilka risker vi tar, så tycker jag inte att lönen räcker till. Vi har ett ansvar att rädda liv, egendom och miljö och gör det med bravur oavsett tid på dygnet eller årstid. Vi riskerar vårt liv varje gång vi rökdyker, för just rökdykning anses vara ett av de farligaste arbetsmoment man kan utföra i ett yrke.
Jag vet att det finns många som förvånas över att brandmän har så dålig lön, för många tror att vi har en lön på 30 000:-. Det är den vanligaste reaktionen har jag fått iaf när folk frågar om lönen.
Dock så tror jag att det är svårt att få till några stora löneförändringar just pga att det är kommunalt styrt, och i dagsläget så har nog de flesta kommuner en svångrem på sin budget.
Jaja, bara lite tankar det här... jag är iaf nöjd med mitt jobb och min lön, men självklart så hade det känts bättre att ha ett par tusen till i lön per månad.
Dock så är inte sjukvården den enda yrkeskategorin som ständigt kämpar för att få högre lön baserat på ansvaret man har i sitt jobb gentemot människor.
Brandmännen runt om i landet bedriver samma kamp ständigt och konstant.
Dock är det många som anser att det är som att stånga huvudet mot en vägg, det går inte att förhandla.
Nackdelen som vi brandmän har, är att vi inte får lov att gå ut i strejk, inte med Kommunals hjälp iaf.
De gånger som vi har "gått ut i strejk" så har det varit med hjälp av sjukvården eller andra kommunalt anställda som i sin tur har gått ut i strejk för att hjälpa brandmännen.
Som brandman i Sundsvall, har jag en ingångslön på 17 600:- plus ett fast OB på drygt 2000:- det ger mig en bruttolön på cirka 20 000:-.
För mig, som inte har familj eller lån utöver CSN, så klarar jag mig alldeles ypperligt på den lönen men jag förstår de kollegor som har familj som inte får lönen att räcka till.
Visst, att jobba skift innebär en massa tid över i veckorna, och många brandmän kombinerar sitt jobb med något slags extraknäck, för att öka på sin inkomst, men ska det verkligen behöva vara så?
Om man ser till vad vi utför och vilka risker vi tar, så tycker jag inte att lönen räcker till. Vi har ett ansvar att rädda liv, egendom och miljö och gör det med bravur oavsett tid på dygnet eller årstid. Vi riskerar vårt liv varje gång vi rökdyker, för just rökdykning anses vara ett av de farligaste arbetsmoment man kan utföra i ett yrke.
Jag vet att det finns många som förvånas över att brandmän har så dålig lön, för många tror att vi har en lön på 30 000:-. Det är den vanligaste reaktionen har jag fått iaf när folk frågar om lönen.
Dock så tror jag att det är svårt att få till några stora löneförändringar just pga att det är kommunalt styrt, och i dagsläget så har nog de flesta kommuner en svångrem på sin budget.
Jaja, bara lite tankar det här... jag är iaf nöjd med mitt jobb och min lön, men självklart så hade det känts bättre att ha ett par tusen till i lön per månad.
Sverige, vart är vi på väg?
Jag undrar lite, vart är vårt samhälle på väg egentligen?
När man läser dagstidningar, så är det dagligen mord, försök till mord, misshandel, våldtäkter osv osv...
Mängder av grova brott som bara eskalerar hela tiden.
Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag började gå ut på krogen, då behövde man inte vara så himla rädd för att hamna i trubbel, för då slogs inte folk lika mycket. Visst, det förekom, men inte alls i den grad som idag.
Idag finns det gäng som drar ner på stan på helgen, och väljer ut offer som de kan misshandla, totalt oskyldiga människor som inte har haft någon som helst kontakt med de som slutligen misshandlar dem.
Dock tycker jag inte att det är det värsta, utan det värsta är hur lätt folk verkar ha att använda vapen av något slag. Knivar, basebollträn, ja t.o.m. pistoler.
Hur snett i samhället har man hamnat om man är villig att braga någon om livet pga att personen inte har en cigg att bjuda på, för att han/hon inte ens röker? För det är precis det som sker i vårt samhälle idag, folk drar en kniv och är inte rädda för att använda den, utan att ens tänka på konsekvenserna.
I värsta fall så dör personen, vilket leder till många frågor bland sörjande. Det leder förhoppningsvis till ett långt fängelsestraff för förövaren, som i sin tur troligtvis aldrig har en chans till ett normalt liv igen.
Konsekvenser är ett ord som jag inte tror existerar längre bland vissa i samhället, likaså respekt.
Jag tycker det är hemskt att man ska behöva vara rädd om livet när man ger sig ut på krogen för att roa sig, för någonstans i ryggraden finns den tanken hos mig iaf.
Visst, jag har aldrig varit i slagsmål, men jag är en fegis med, jag backar ur snabbt om jag märker att det är på väg att byggas upp något, jag anser att det är bättre att fly än illa fäkta.
Jag undrar bara var samhället tappade kontrollen, och vad som har förändrats så otroligt mycket de senaste 20 åren.. är det någon som vet?
När man läser dagstidningar, så är det dagligen mord, försök till mord, misshandel, våldtäkter osv osv...
Mängder av grova brott som bara eskalerar hela tiden.
Jag kommer ihåg förr i tiden, när jag började gå ut på krogen, då behövde man inte vara så himla rädd för att hamna i trubbel, för då slogs inte folk lika mycket. Visst, det förekom, men inte alls i den grad som idag.
Idag finns det gäng som drar ner på stan på helgen, och väljer ut offer som de kan misshandla, totalt oskyldiga människor som inte har haft någon som helst kontakt med de som slutligen misshandlar dem.
Dock tycker jag inte att det är det värsta, utan det värsta är hur lätt folk verkar ha att använda vapen av något slag. Knivar, basebollträn, ja t.o.m. pistoler.
Hur snett i samhället har man hamnat om man är villig att braga någon om livet pga att personen inte har en cigg att bjuda på, för att han/hon inte ens röker? För det är precis det som sker i vårt samhälle idag, folk drar en kniv och är inte rädda för att använda den, utan att ens tänka på konsekvenserna.
I värsta fall så dör personen, vilket leder till många frågor bland sörjande. Det leder förhoppningsvis till ett långt fängelsestraff för förövaren, som i sin tur troligtvis aldrig har en chans till ett normalt liv igen.
Konsekvenser är ett ord som jag inte tror existerar längre bland vissa i samhället, likaså respekt.
Jag tycker det är hemskt att man ska behöva vara rädd om livet när man ger sig ut på krogen för att roa sig, för någonstans i ryggraden finns den tanken hos mig iaf.
Visst, jag har aldrig varit i slagsmål, men jag är en fegis med, jag backar ur snabbt om jag märker att det är på väg att byggas upp något, jag anser att det är bättre att fly än illa fäkta.
Jag undrar bara var samhället tappade kontrollen, och vad som har förändrats så otroligt mycket de senaste 20 åren.. är det någon som vet?
Det stavas faktiskt LUGNT!
Åh.. jag blir så irriterad på alla dessa ungdomar som bloggar runt om i Sverige som inte klarar av att stava vissa ord rätt... men det ord som kan få mig att bli tokig, är de som stavar lugnt LUNGT.
Vadå lungt.. lungor eller vad?
För att inte tala om alla dessa särskrivningar som ständigt dyker upp...
Är det bara jag som tycker att svenskautbildningen måste ha varit bättre förr? (känner mig som en gammal grinig gubbe nu)
Vadå lungt.. lungor eller vad?
För att inte tala om alla dessa särskrivningar som ständigt dyker upp...
Är det bara jag som tycker att svenskautbildningen måste ha varit bättre förr? (känner mig som en gammal grinig gubbe nu)
Unga mammor...
Okej.... för längesen när jag skrev mitt inlägg om tonårsförlovningar, så fick jag ett önskemål om att ta upp det här med unga mammor.... så jag tänkte att jag skulle reflektera lite över det och hur MINA tankar går när det kommer till den frågan.
Jag kan börja med att själv berätta att jag stod med ett sånt beslut i ung ålder (ja, självklart tillsammans med min dåvarande flickvän).. men för mig så fanns det inte mer än ett beslut att fatta.. och lyckligtvis så var vi totalt eniga om det beslutet.
Men... vad ska man tycka om ungdomar (barn?) som skaffar egna barn när de är 15, 16, 17 år gamla...
Rent spontant, så skriker jag nog rakt ut att det är fel fel fel fel fel fel!
Sen så börjar jag fundera lite.. ok, om man nu är helt emot abort, pga religiösa saker eller egna värderingar eller något annat... visst, då kanske man kan fundera lite på saken iaf...
Men om man inte har några sådana tankar, vad finns det då för anledning att skaffa barn?.... vad är det som gör att det är så himla bråttom?
Jag vet ärligt talat inte.. för jag tänker precis på samma sätt som när det gäller förlovningar i ung ålder.. hur i hela fridens namn vet man att man är mogen för att sätta ett barn till livet, att försörja detta och allt som hör därtill när man själv inte ens har gått ut gymnasiet? Hur mycket livserfarenhet har man egentligen när man har bott hemma hela sitt liv, och det bara är mamma och pappa som har jagat upp en när man sovit lite för länge (typ till 14 på dagen)... eller när man har en mamma och pappa som lagar all mat, betalar alla räkningar osv osv...
Hur vet man att man kommer dela livet tillsammans med pappan?... för jag tycker det är lite fel att sätta ett barn till livet om relationen inte är stabil och trygg.. barn behöver en trygg uppväxt, och det finns alldeles för mycket skilsmässobarn i min mening idag... men iofs, den trygga kärnfamiljen håller nog på att suddas ut ganska så rejält.
Jag erkänner att jag nog är aningen "färgad"..för jag är själv ett skilsmässobarn, som hela tiden har fått välja mellan att träffa pappa eller mamma över jul och alla lov osv... så jag har nog en syn på kärnfamiljen som något speciellt.
Visst, allt kan fungera fint om det är en pappa som i framtiden även tar ansvar för sitt barn, men om det inte är det då?.. om han med är jätteung, och inte klarar av pressen att bli pappa?
Sen ska vi inte tala om att man missar mycket av sin uppväxt.. man kan inte göra samma saker som kompisar i sin egen ålder kan, för man har alltid en bebis att tänka på i första hand... det är inte som en hund som man kan lämna hemma ett antal timmar.. om man vill gå ut och festa eller så....
Vad händer med skolgången?... jag har svårt att se att man kan gå klart gymnasiet om man har fött barn nyss... då får man läsa in det senare i framtiden.. och sköta om sitt barn på heltid, plugga.. leva på csn.. vilket inte är så mycket... hmm.. och man kan ju inte bo hemma hos föräldrarna hela livet heller...utan man ska ju skaffa en lya, och den ska betalas och alla andra räkningar.. sen ska det betalas blöjor, barnmat osv osv osv... hur ska man klara av allt detta om man inte har skaffat sig en stadig utbildning, eller fast inkomst?
Jag ser verkligen inte hur man kan göra det utan att leva på existensminimum eller har föräldrar som enormt snälla...
Min åsikt faller nog oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det hela på samma punkt ändå. Vänta med att skaffa barn... väx upp själv först och lev livet lite... man behöver inte ha så jäkla bråttom med att bli vuxen... det kommer en tid för det med...
Säg mer än gärna vad ni tycker.. och om det finns unga mammor där ute som vill kommentera.. så mer än gärna... jag vill gärna höra hur ni resonerar och hur ni klarar av allt som hör barn därtill...
Jag kan börja med att själv berätta att jag stod med ett sånt beslut i ung ålder (ja, självklart tillsammans med min dåvarande flickvän).. men för mig så fanns det inte mer än ett beslut att fatta.. och lyckligtvis så var vi totalt eniga om det beslutet.
Men... vad ska man tycka om ungdomar (barn?) som skaffar egna barn när de är 15, 16, 17 år gamla...
Rent spontant, så skriker jag nog rakt ut att det är fel fel fel fel fel fel!
Sen så börjar jag fundera lite.. ok, om man nu är helt emot abort, pga religiösa saker eller egna värderingar eller något annat... visst, då kanske man kan fundera lite på saken iaf...
Men om man inte har några sådana tankar, vad finns det då för anledning att skaffa barn?.... vad är det som gör att det är så himla bråttom?
Jag vet ärligt talat inte.. för jag tänker precis på samma sätt som när det gäller förlovningar i ung ålder.. hur i hela fridens namn vet man att man är mogen för att sätta ett barn till livet, att försörja detta och allt som hör därtill när man själv inte ens har gått ut gymnasiet? Hur mycket livserfarenhet har man egentligen när man har bott hemma hela sitt liv, och det bara är mamma och pappa som har jagat upp en när man sovit lite för länge (typ till 14 på dagen)... eller när man har en mamma och pappa som lagar all mat, betalar alla räkningar osv osv...
Hur vet man att man kommer dela livet tillsammans med pappan?... för jag tycker det är lite fel att sätta ett barn till livet om relationen inte är stabil och trygg.. barn behöver en trygg uppväxt, och det finns alldeles för mycket skilsmässobarn i min mening idag... men iofs, den trygga kärnfamiljen håller nog på att suddas ut ganska så rejält.
Jag erkänner att jag nog är aningen "färgad"..för jag är själv ett skilsmässobarn, som hela tiden har fått välja mellan att träffa pappa eller mamma över jul och alla lov osv... så jag har nog en syn på kärnfamiljen som något speciellt.
Visst, allt kan fungera fint om det är en pappa som i framtiden även tar ansvar för sitt barn, men om det inte är det då?.. om han med är jätteung, och inte klarar av pressen att bli pappa?
Sen ska vi inte tala om att man missar mycket av sin uppväxt.. man kan inte göra samma saker som kompisar i sin egen ålder kan, för man har alltid en bebis att tänka på i första hand... det är inte som en hund som man kan lämna hemma ett antal timmar.. om man vill gå ut och festa eller så....
Vad händer med skolgången?... jag har svårt att se att man kan gå klart gymnasiet om man har fött barn nyss... då får man läsa in det senare i framtiden.. och sköta om sitt barn på heltid, plugga.. leva på csn.. vilket inte är så mycket... hmm.. och man kan ju inte bo hemma hos föräldrarna hela livet heller...utan man ska ju skaffa en lya, och den ska betalas och alla andra räkningar.. sen ska det betalas blöjor, barnmat osv osv osv... hur ska man klara av allt detta om man inte har skaffat sig en stadig utbildning, eller fast inkomst?
Jag ser verkligen inte hur man kan göra det utan att leva på existensminimum eller har föräldrar som enormt snälla...
Min åsikt faller nog oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det hela på samma punkt ändå. Vänta med att skaffa barn... väx upp själv först och lev livet lite... man behöver inte ha så jäkla bråttom med att bli vuxen... det kommer en tid för det med...
Säg mer än gärna vad ni tycker.. och om det finns unga mammor där ute som vill kommentera.. så mer än gärna... jag vill gärna höra hur ni resonerar och hur ni klarar av allt som hör barn därtill...
Likt en vågskål...
Mitt bloggande är som en vågskål.. eller berg och dalbana... det går upp.. och det går ner.
Men, det beror på att mitt bloggande här, styrs av mitt humör
och min lust att skriva av mig... jag kan inte sitta o slöblogga bara för bloggandets skull längre.
Innan, så gjorde jag som så många andra bloggare... jag skrev inlägg efter inlägg..kommenterade tusen bloggar om dagen..allt för att synas och få så många läsare som möjligt...
Men jag insåg att det inte var mitt mål med den här bloggen.. jag lämnade mina uppsatta mål med bloggen..och blev bara en i raden av nybloggare som söker uppmärksamhet och tror att de ska bli något genom att ligga högst upp på blogglistorna...
Nä, nä jag bloggar på den här bloggen.. då vill jag skriva ett inlägg.. då vill jag dela med mig av något till er mina trogna läsare...så ni får ha lite överseende med mig ibland om det dröjer lite mellan inläggen... och om det någon dag dyker upp massor av inlägg...
Jag vill inte vara som alla andra... och jag ÄR inte som alla andra...
Men, det beror på att mitt bloggande här, styrs av mitt humör
och min lust att skriva av mig... jag kan inte sitta o slöblogga bara för bloggandets skull längre.Innan, så gjorde jag som så många andra bloggare... jag skrev inlägg efter inlägg..kommenterade tusen bloggar om dagen..allt för att synas och få så många läsare som möjligt...
Men jag insåg att det inte var mitt mål med den här bloggen.. jag lämnade mina uppsatta mål med bloggen..och blev bara en i raden av nybloggare som söker uppmärksamhet och tror att de ska bli något genom att ligga högst upp på blogglistorna...
Nä, nä jag bloggar på den här bloggen.. då vill jag skriva ett inlägg.. då vill jag dela med mig av något till er mina trogna läsare...så ni får ha lite överseende med mig ibland om det dröjer lite mellan inläggen... och om det någon dag dyker upp massor av inlägg...
Jag vill inte vara som alla andra... och jag ÄR inte som alla andra...
Det här med skumbad...
Jag la mig i ett varmt och gott skumbad innan... gick runt här hemma och frös häcken av mig.
Att bada skumbad är skönt... tända ett ljus eller två, sätta på lite lugn och skön musik...sen bara sjunka ner under skummet och låta tankarna vandra iväg.
Precis det gjorde jag.. och mina tankar vandrade.. både till höger och vänster samt upp och ner... tills jag hamnade
på en tanke som fick mig att minnas... minnas det härligaste skumbadet jag har upplevt.
Så, jag tänkte jag skulle dela med mig av det badet lite...
Det hände för ungefär 1½ år sen... när jag bodde i Lund...
Jag hade fått kontakt med en riktigt go tjej en bit uppåt i landet.. vi hade träffats via nätet, och snackade i tele med varandra många många timmar varje gång... allting var så enkelt och vi förstod varandra så bra... en sån där person som man bara klickar med från första början...
Efter ett tag så kom vi överens om att hon skulle komma ner till mig över en helg, så vi fick träffas...sagt och gjort!
Första kvällen var lite försiktig.. vi käkade mat och kollade på lite film.. tog det bara lugnt och myste lite...men dagen efter.. så ville hon bada.. för hon har inte badkar hemma.. och jag sa ju att hon självklart fick lov att bada om hon ville... så jag tappade upp ett varmt skumbad till henne och tände upp en massa levande ljus, och hade inga större planer på att bada själv...
Men jag frågade mest för skojs skull om hon ville ha sällskap... och efter lite funderande, så sa hon att det ville hon...
Ja, det var ju inte mer med det.. vi hoppade ur kläderna.. och sjönk ner tillsammans i badet...utan att på något sätt vara blyga för vanradra eller så.. som om det var det mest naturliga som fanns...
Jag satte mig i ena änden.. och hon satte sig mellan mina ben med ryggen emot mig... och där låg vi i skenet av levande ljus, med skum upp till öronen och skön lugn musik i högtalarna...
Vi bara låg där... och pratade... och var som ett tillsammans med badkaret och skummet... vi bara fanns...
Jag låg och höll om henne ömt... sköljde vatten över hennes bröst... gav henne ömma pussar på halsen/nacken...
Det var absolut inga sexuella anspelningar i badet... utan det var bara ren och skär själslig njutning... och tiden gick...
Visst, vi borde ju ha insett att tiden gick när vattnet började bli kallt.. eller när tår och fingrar såg ut som levande russin...men vi tappade bara upp mer varmvatten och fortsatta att njuta och prata...
Jag tror att vi låg i badet i 2½ timme.. innan vi gick upp... och det mina kära bloggläsare var det absolut skönaste skumbad jag har upplevt i mina dagar!
Tyvärr så fanns det omständigheter som gjorde att det aldrig blev något mer seriöst mellan henne och mig.. men än idag, så dyker hon upp i mina tankar ibland.. och skulle hon knacka på min dörr en vacker dag och fråga om jag ville bli hennes, hade jag inte tvekat ett ögonblick, utan då hade hon fått mitt hjärta.... det var en riktigt speciell tjej det där...
Ja, så kan det vara...jag tycker om skumbad....men jag tror inte att jag kommer uppleva ett sådant bad igen...
Att bada skumbad är skönt... tända ett ljus eller två, sätta på lite lugn och skön musik...sen bara sjunka ner under skummet och låta tankarna vandra iväg.
Precis det gjorde jag.. och mina tankar vandrade.. både till höger och vänster samt upp och ner... tills jag hamnade
på en tanke som fick mig att minnas... minnas det härligaste skumbadet jag har upplevt.Så, jag tänkte jag skulle dela med mig av det badet lite...
Det hände för ungefär 1½ år sen... när jag bodde i Lund...
Jag hade fått kontakt med en riktigt go tjej en bit uppåt i landet.. vi hade träffats via nätet, och snackade i tele med varandra många många timmar varje gång... allting var så enkelt och vi förstod varandra så bra... en sån där person som man bara klickar med från första början...
Efter ett tag så kom vi överens om att hon skulle komma ner till mig över en helg, så vi fick träffas...sagt och gjort!
Första kvällen var lite försiktig.. vi käkade mat och kollade på lite film.. tog det bara lugnt och myste lite...men dagen efter.. så ville hon bada.. för hon har inte badkar hemma.. och jag sa ju att hon självklart fick lov att bada om hon ville... så jag tappade upp ett varmt skumbad till henne och tände upp en massa levande ljus, och hade inga större planer på att bada själv...
Men jag frågade mest för skojs skull om hon ville ha sällskap... och efter lite funderande, så sa hon att det ville hon...
Ja, det var ju inte mer med det.. vi hoppade ur kläderna.. och sjönk ner tillsammans i badet...utan att på något sätt vara blyga för vanradra eller så.. som om det var det mest naturliga som fanns...
Jag satte mig i ena änden.. och hon satte sig mellan mina ben med ryggen emot mig... och där låg vi i skenet av levande ljus, med skum upp till öronen och skön lugn musik i högtalarna...
Vi bara låg där... och pratade... och var som ett tillsammans med badkaret och skummet... vi bara fanns...
Jag låg och höll om henne ömt... sköljde vatten över hennes bröst... gav henne ömma pussar på halsen/nacken...
Det var absolut inga sexuella anspelningar i badet... utan det var bara ren och skär själslig njutning... och tiden gick...
Visst, vi borde ju ha insett att tiden gick när vattnet började bli kallt.. eller när tår och fingrar såg ut som levande russin...men vi tappade bara upp mer varmvatten och fortsatta att njuta och prata...
Jag tror att vi låg i badet i 2½ timme.. innan vi gick upp... och det mina kära bloggläsare var det absolut skönaste skumbad jag har upplevt i mina dagar!
Tyvärr så fanns det omständigheter som gjorde att det aldrig blev något mer seriöst mellan henne och mig.. men än idag, så dyker hon upp i mina tankar ibland.. och skulle hon knacka på min dörr en vacker dag och fråga om jag ville bli hennes, hade jag inte tvekat ett ögonblick, utan då hade hon fått mitt hjärta.... det var en riktigt speciell tjej det där...
Ja, så kan det vara...jag tycker om skumbad....men jag tror inte att jag kommer uppleva ett sådant bad igen...
Förlovningar... inte samma sak längre...
När jag skrev mitt inlägg om Kenza.. så var det en del som sa att folk nog tycker att det är en alldaglig tjej som lever ett bra liv.. trots att hon bara är 16 år gammal.. så modellar hon, har en hundvalp, är förlovad osv osv...
Då kommer jag in på ett ämne som jag har funderat på länge länge...
Varför i hela fridens namn ska man förlova sig när man är så ung!!!???
Alltså... 16 år gammal... S E X T O N ! Knappt byxmyndig och definitivt inte myndig.
Fan, när jag var 16.. då hade jag inte ens blivit av med oskulden... och inte fan hade jag koll på exakt hur jag ville att en relation skulle vara.. det visste jag inte när jag var 20 heller för den delen.. eller 25...
Jag har haft ett par långa förhållanden i mitt liv.. där jag varit kär upp över öronen... och trott att det skulle vara någon som jag ska vara tillsammans med länge länge...men med facit i hand... så har jag ju insett att de tjejerna inte alls hade de egenskaper som jag vill ha i en tjej.. eller i ett förhållande...
Jag tror att man under åldersperioden 15-25 utvecklas enormt mycket som människa.. man pluggar, får sina första jobb, reser utomlands, upptäcker hur världen verkligen fungerar och hur det är att bli vuxen, med räkningar som skall betalas, lägenhet som skall skötas om... och under den tiden så tror jag att man väldigt lätt väljer olika vägar än vad sin partner kanske gör.
Sen så är det ju kanske så att den personen som man utvecklas till med tiden, när man samlar på sig livserfarenhet, den personen kanske inte är i närheten av samma person som man en gång förlovade sig med... och då står man ju där, med en ring på fingret och kanske ett giftermål med...
En annan tanke som jag har gällande det hela.. är denna:
Om man är 16.. hur mycket erfarenhet har man egentligen av att dejta olika personer?
När man ska köpa en kamera eller liknande, då ska man kolla upp alla andra modeller i den prisklassen, jämföra, testa, vrida och vända ut och in på prylen, för att vara säker på att man köper helt rätt kamera, anpassad efter sina egna personliga behov.
Borde det inte vara lite samma sak med sin livspartner?
Är det inte precis det man gör när man växer upp... man dejtar, kanske har några långa förhållanden och inser att det kanske inte var den stora kärleken, men man går ur det hela med vetskap om vad som var fel och vad som inte stämde, och väljer nästa partner utifrån att han/hon skall vara bättre än förra "modellen" man testade... Bara en tanke liksom.
Sen så kommer vi till det här med att gifta sig.. för en förlovning är ju ändå ett bevis på att man skall gifta sig.. man lovar bort sig själv till sin partner... men är man 16 år, då får man ju inte ens gifta sig enligt lag.
Nä, jag tror att det är så här... för fenomenet med ungdomar som förlovar sig till höger och vänster blir bara alltmer vanligt:
En förlovning bland tonåringar, det är ett sätt att vara lite tuff.. att kunna skryta lite och visa upp ringen på fingret och säga med stolthet i rösten "Jag är faktiskt förlovad"... det är lite statusgrej bland polarna...
Nån kanske tänker att det är ett bevis på sin kärlek till den andra.. men vafan.. skämta med mig... om man verkligen måste använda en ring för att bevisa sin kärlek till en person.. då kommer det krävas många fingrar och ringar när man väl har gift sig.. nä, kom på andra sätt att bevisa din kärlek för din partner!
Nu låter jag kanske som en jäkla bitter gubbe som sitter här och är singel själv.. men icke.. jag är inte bitter, jag är bara besviken på att man använder något så seriöst och allvarligt som en förlovning på ett så lättvindigt sätt....
Om man nu verkligen älskar sin partner.. och vet att man ska vara tillsammans hela livet... med giftermål och hela köret.. varför ha så himla bråttom för?... vänta några år, skaffa en lägenhet tillsammans, en hund, varsitt jobb... lev vardagsliv tillsammans i en egen lya där ni måste laga mat, handla, gå ut med soporna, städa osv.. (för många bor ju hemma hos mamma och pappa fortfarande och får allt serverat på ett silverfat)... lev det tuffa vardagslivet tillsammans några år... och om ni fortfarande är lika kära och bestämda då.. go ahead, då får ni min "blessing"...=)
Så, nu har jag fått säga vad jag tycker om det hela... och har du orkat läsa ända ner hit.. så tycker jag att du ska säga vad du tycker om en förlovning i tidig ålder.
ps. Detta är fortfarande inte något personligt mot Kenza... så ni vet! ds.
Då kommer jag in på ett ämne som jag har funderat på länge länge...
Varför i hela fridens namn ska man förlova sig när man är så ung!!!???
Alltså... 16 år gammal... S E X T O N ! Knappt byxmyndig och definitivt inte myndig.
Fan, när jag var 16.. då hade jag inte ens blivit av med oskulden... och inte fan hade jag koll på exakt hur jag ville att en relation skulle vara.. det visste jag inte när jag var 20 heller för den delen.. eller 25...
Jag har haft ett par långa förhållanden i mitt liv.. där jag varit kär upp över öronen... och trott att det skulle vara någon som jag ska vara tillsammans med länge länge...men med facit i hand... så har jag ju insett att de tjejerna inte alls hade de egenskaper som jag vill ha i en tjej.. eller i ett förhållande...
Jag tror att man under åldersperioden 15-25 utvecklas enormt mycket som människa.. man pluggar, får sina första jobb, reser utomlands, upptäcker hur världen verkligen fungerar och hur det är att bli vuxen, med räkningar som skall betalas, lägenhet som skall skötas om... och under den tiden så tror jag att man väldigt lätt väljer olika vägar än vad sin partner kanske gör.
Sen så är det ju kanske så att den personen som man utvecklas till med tiden, när man samlar på sig livserfarenhet, den personen kanske inte är i närheten av samma person som man en gång förlovade sig med... och då står man ju där, med en ring på fingret och kanske ett giftermål med...
En annan tanke som jag har gällande det hela.. är denna:
Om man är 16.. hur mycket erfarenhet har man egentligen av att dejta olika personer?
När man ska köpa en kamera eller liknande, då ska man kolla upp alla andra modeller i den prisklassen, jämföra, testa, vrida och vända ut och in på prylen, för att vara säker på att man köper helt rätt kamera, anpassad efter sina egna personliga behov.
Borde det inte vara lite samma sak med sin livspartner?
Är det inte precis det man gör när man växer upp... man dejtar, kanske har några långa förhållanden och inser att det kanske inte var den stora kärleken, men man går ur det hela med vetskap om vad som var fel och vad som inte stämde, och väljer nästa partner utifrån att han/hon skall vara bättre än förra "modellen" man testade... Bara en tanke liksom.
Sen så kommer vi till det här med att gifta sig.. för en förlovning är ju ändå ett bevis på att man skall gifta sig.. man lovar bort sig själv till sin partner... men är man 16 år, då får man ju inte ens gifta sig enligt lag.
Nä, jag tror att det är så här... för fenomenet med ungdomar som förlovar sig till höger och vänster blir bara alltmer vanligt:
En förlovning bland tonåringar, det är ett sätt att vara lite tuff.. att kunna skryta lite och visa upp ringen på fingret och säga med stolthet i rösten "Jag är faktiskt förlovad"... det är lite statusgrej bland polarna...
Nån kanske tänker att det är ett bevis på sin kärlek till den andra.. men vafan.. skämta med mig... om man verkligen måste använda en ring för att bevisa sin kärlek till en person.. då kommer det krävas många fingrar och ringar när man väl har gift sig.. nä, kom på andra sätt att bevisa din kärlek för din partner!
Nu låter jag kanske som en jäkla bitter gubbe som sitter här och är singel själv.. men icke.. jag är inte bitter, jag är bara besviken på att man använder något så seriöst och allvarligt som en förlovning på ett så lättvindigt sätt....
Om man nu verkligen älskar sin partner.. och vet att man ska vara tillsammans hela livet... med giftermål och hela köret.. varför ha så himla bråttom för?... vänta några år, skaffa en lägenhet tillsammans, en hund, varsitt jobb... lev vardagsliv tillsammans i en egen lya där ni måste laga mat, handla, gå ut med soporna, städa osv.. (för många bor ju hemma hos mamma och pappa fortfarande och får allt serverat på ett silverfat)... lev det tuffa vardagslivet tillsammans några år... och om ni fortfarande är lika kära och bestämda då.. go ahead, då får ni min "blessing"...=)
Så, nu har jag fått säga vad jag tycker om det hela... och har du orkat läsa ända ner hit.. så tycker jag att du ska säga vad du tycker om en förlovning i tidig ålder.
ps. Detta är fortfarande inte något personligt mot Kenza... så ni vet! ds.
Om att fylla år...
Nu när jag vaknat för dagen.. ytterligare ett år yngre... eller nä, äldre var det ja... så funderade jag lite på det här med att fylla år.
Är det så himla speciellt egentligen?
Jag som är nyinflyttad här uppe... jag behöver inte tänka på det här att ställa till med nåt kalas, eller gå och fundera på om någon kommer att överraska mig med nåt ståhej.. för det är nog ingen här uppe som är medveten om att jag fyller år just idag...
På något sätt så känns det ju skönt.... men samtidigt lite tråkigt.. för visst är det alltid trevligt när folk kommer ihåg en på ens bemärkelsedag...
Men jag är lite kluven ändå... för är det något att fira längre?
Åldern tar ju ut sin rätt... med åren så tappar man ju orken, skinnet börjar hänga lösare, vissa får ölmage, rynkorna dyker upp, musklerna försvinner spårlöst och man är inte lika attraktiv längre... varför i hela fridens namn ska man fira det?
Någonstans på vägen.. så tappade jag den där glädjen att fylla år iaf... iofs så hade jag en helt underbar 30-årsdag nere i Lund... men då fyllde jag ju ändå jämnt.. och 30 är ju typ sista steget man tar innan man blir lastgammal...
Ja, jag vet inte...bara lite tankar så här på min födelsedag... med morgonkaffet i näven och en chokladbit i truten...
Ha en bra dag alla.. det ska jag ha iaf... som vilken annan dag som helst...
Är det så himla speciellt egentligen?
Jag som är nyinflyttad här uppe... jag behöver inte tänka på det här att ställa till med nåt kalas, eller gå och fundera på om någon kommer att överraska mig med nåt ståhej.. för det är nog ingen här uppe som är medveten om att jag fyller år just idag...
På något sätt så känns det ju skönt.... men samtidigt lite tråkigt.. för visst är det alltid trevligt när folk kommer ihåg en på ens bemärkelsedag...
Men jag är lite kluven ändå... för är det något att fira längre?
Åldern tar ju ut sin rätt... med åren så tappar man ju orken, skinnet börjar hänga lösare, vissa får ölmage, rynkorna dyker upp, musklerna försvinner spårlöst och man är inte lika attraktiv längre... varför i hela fridens namn ska man fira det?
Någonstans på vägen.. så tappade jag den där glädjen att fylla år iaf... iofs så hade jag en helt underbar 30-årsdag nere i Lund... men då fyllde jag ju ändå jämnt.. och 30 är ju typ sista steget man tar innan man blir lastgammal...
Ja, jag vet inte...bara lite tankar så här på min födelsedag... med morgonkaffet i näven och en chokladbit i truten...
Ha en bra dag alla.. det ska jag ha iaf... som vilken annan dag som helst...
Nu måste ni förklara för mig!
Nu måste jag ta upp en fråga som jag undrat över länge länge....
Hur kommer det sig att vissa bloggar har så makalöst mycket besökare egentligen?
Vad är det som lockar er att läsa just en speciell blogg?
Som exempel ska jag använda mig av Kenza.
Vad är det som är så makalöst intressant med hennes blogg, att det drar närmare 10 000 unika besökare dagligen?
Jag ställer mig ett gäng med frågor.. men vet inte om det finns några svar...
Vad har en 16-åring att säga dagligen, som lockar.. skriver hon om världsliga problem, klimathotet, världsnyheter, politik eller vad?
Nä.. när jag kikar lite snabbt.. så ser jag att hon skriver om följande:
Snälla nån ... förklara för mig.. vad är så intressant med en 16-årings liv?
Nu menar jag inte detta som något inlägg som är personligen mot henne... all respekt till henne säger jag.. för att hon lyckas engagera så många människor i vårt lilla land... men jag blir lite lätt mörkrädd samtidigt.. är svenskars liv så enormt tråkiga att man måste följa en 16-årings blogg slaviskt.... brrrr!
Om just Du läser hennes blogg... berätta för mig då.. vad är det som gör att du läser den? Vad lockar?
Hur kommer det sig att vissa bloggar har så makalöst mycket besökare egentligen?
Vad är det som lockar er att läsa just en speciell blogg?
Som exempel ska jag använda mig av Kenza.
Vad är det som är så makalöst intressant med hennes blogg, att det drar närmare 10 000 unika besökare dagligen?
Jag ställer mig ett gäng med frågor.. men vet inte om det finns några svar...
Vad har en 16-åring att säga dagligen, som lockar.. skriver hon om världsliga problem, klimathotet, världsnyheter, politik eller vad?
Nä.. när jag kikar lite snabbt.. så ser jag att hon skriver om följande:
- Mode och prylar (ofta sponsrade saker)
- Sitt eget liv...
- Sin pojkvän...(fästman numera)
- Kändisar (outfits och skvaller)
- Lite mer om sitt liv och vad hon gör om dagarna...
Snälla nån ... förklara för mig.. vad är så intressant med en 16-årings liv?
Nu menar jag inte detta som något inlägg som är personligen mot henne... all respekt till henne säger jag.. för att hon lyckas engagera så många människor i vårt lilla land... men jag blir lite lätt mörkrädd samtidigt.. är svenskars liv så enormt tråkiga att man måste följa en 16-årings blogg slaviskt.... brrrr!
Om just Du läser hennes blogg... berätta för mig då.. vad är det som gör att du läser den? Vad lockar?
Singelmammor...
Lina 23 skrev en kommentar för några dagar sen som handlade om hur hon tolkade mig som person.. och nämnde att hon inte trodde att jag var redo för barn... med tanke på att hon då själv har 2 barn...så jag tänkte reflektera över det lite.
När det kommer till barn och familj.. så är jag definitivt mogen och redo för det... däremot så har jag svårt att se mig själv bli tillsammans med en tjej som redan har barn.
Jag vill ha familj.. helt klart.. men jag vill skapa den familjen själv och bygga upp en relation från grund och botten.. jag vill inte få en familj "på köpet".
Att dejta singelmammor, det har jag gjort ett antal ggr.. alla har varit otroligt trevliga, men det har bara klickat en gång för mig.. men då var det andra saker som ställde till det.
Dejtar man en singelmamma, så finns det alltid en annan person som kommer i första hand.. ett litet barn som egentligen styr hela relationen.
Jag tycker det är extremt svårt att bygga upp en relation med någon som redan har barn, jag vill kunna vara spontan, hälsa på lite spontant, kunna mysa, gosa, pussas, kramas och ha vilda snabbisar i hemmet utan att man måste tänka på att barnen inte ska upptäcka oss eller se det hela. Det blir lätt en känsla av att man måste hålla förhållandet hemligt...
Sen så finns det ju oftast en pappa med i bilden... och då är det ju ändå viktigt att man kan komma överens på den fronten med... att det inte skär sig totalt...
Jag tror att det är svårt att bygga en relation med en person som har en annan person i sitt liv som alltid kommer komma i första hand.. och att man är tvungen att kämpa otroligt mycket hela tiden för att få relationen att fungera.
Men, jag vet inte... jag är ju bara jag.. och det är ju så jag tänker och känner i frågan...
Någon annan som har tankar eller funderingar om det hela?
När det kommer till barn och familj.. så är jag definitivt mogen och redo för det... däremot så har jag svårt att se mig själv bli tillsammans med en tjej som redan har barn.
Jag vill ha familj.. helt klart.. men jag vill skapa den familjen själv och bygga upp en relation från grund och botten.. jag vill inte få en familj "på köpet".
Att dejta singelmammor, det har jag gjort ett antal ggr.. alla har varit otroligt trevliga, men det har bara klickat en gång för mig.. men då var det andra saker som ställde till det.
Dejtar man en singelmamma, så finns det alltid en annan person som kommer i första hand.. ett litet barn som egentligen styr hela relationen.
Jag tycker det är extremt svårt att bygga upp en relation med någon som redan har barn, jag vill kunna vara spontan, hälsa på lite spontant, kunna mysa, gosa, pussas, kramas och ha vilda snabbisar i hemmet utan att man måste tänka på att barnen inte ska upptäcka oss eller se det hela. Det blir lätt en känsla av att man måste hålla förhållandet hemligt...
Sen så finns det ju oftast en pappa med i bilden... och då är det ju ändå viktigt att man kan komma överens på den fronten med... att det inte skär sig totalt...
Jag tror att det är svårt att bygga en relation med en person som har en annan person i sitt liv som alltid kommer komma i första hand.. och att man är tvungen att kämpa otroligt mycket hela tiden för att få relationen att fungera.
Men, jag vet inte... jag är ju bara jag.. och det är ju så jag tänker och känner i frågan...
Någon annan som har tankar eller funderingar om det hela?
